Är vackra ord om sjöfart bara tomma ord?

Det råder en stor enighet om sjöfartens betydelse bland samtliga riksdagspartier. Ständigt får vi höra vackra ord från talarstolen i riksdagen om dess vikt. Detta betyder dock inte att det i ett skarpt läge finns en stor förståelse för sjöfartsnäringens villkor hos Näringsdepartementet, eller hos Transportstyrelsen. Näringsdepartementet medger till exempel att det delvis beroende på historiska skäl har funnits en viss bias till förmån för väg och järnväg när det gäller fördelningen av Trafikverkets forskningsmedel till de olika trafikslagen. Denna flathet eller avsaknad av en konkret sjöfartspolitik finns det många som kan vittna om och understryks av rapporten ”Sjöfartsnäringen och dess konkurrenskraft” (maj 2015) på uppdrag av Trafikutskottet. Frågan infinner sig osökt varför inte Näringsdepartementet agerar mer kraftfullt, och ser till så att Transportstyrelsens uppdrag verkligen efterlevs? Transportstyrelsen utformar ju de regler och kontrollerar hur dessa efterlevs, men bildandet av Transportstyrelsen har, enligt flera representanter från sjöfartsnäringen, inneburit en tillbakagång för sjöfarten som näring vad gäller administrativ börda (med sådant som krångligare tillsynsverksamhet), högre kostnader och sämre bemötande jämfört med när Sjöfartsverket hade det övergripande ansvaret. Denna otydlighet eller nakna sanning när det gäller Transportstyrelsens myndighetsutövning får fortgå från år till år. Den dystra sanningen är ju att Sverige har tappat i konkurrenskraft i förhållande till andra sjöfartsnationer och antalet svenskflaggade fartyg minskar ständigt i snabb takt. Avsaknaden av en möjlighet till tonnagebeskattning och höga bemanningskostnader är inget som bidrar till en framgångsrik långsiktig sjöfartspolitik.

Noterbart är att Sverige är ett av få sjöfartsländer i Europa som inte har infört ett tonnageskattesystem. Det enda övriga land som inte har infört tonnageskatt är Österrike, men hur mycket hav har detta land runt omkring sig?

Johan Rietz, Chefredaktör