Förtroendekris när helhetssynen saknas

Visste ni att Sveriges regering fattar fler än 10 000 beslut per år som inte går via Sveriges riksdag? Vad det då handlar om är allt ifrån förordningar och viktiga departementsbeslut till utnämningar samt regleringsbrev. En stilla fråga infinner sig här osökt om inte riksdagen borde få större makt? Det handlar här förstås inte om detaljfrågor utan när större saker ska upp på dagordningen.

Ingen vill ha märkliga systemfel som leder till oönskade resultat. Här går det inte att blunda för en avsaknad och stringens av en fast linje oavsett partibeteckning inom en rad områden; däribland lag och ordning. När det gäller det sistnämnda ser vi enligt BRÅ:s trygghetsrapport i dag en minskning av förtroendet inom lag och ordning. Förtroendet för våra domstolar minskar successivt. 2017 hade 47 procent ett starkt förtroende jämfört med 52 procent 2016, och för polisen är siffran 54 procent 2017 jämfört med 61 procent 2016. Samma negativa trend finner vi för kriminalvården. Detta är minst sagt en farlig väg mot ett laglöst skuggsamhälle, som kan leda till en återvändsgränd. Att återskapa förtroendet inom denna sektor borde vara A och O i en rättsstat. Ett konkret område gäller trafikpolisens resurser och möjligheter att övervaka trafiken – inte minst den tunga trafiken. Frågan som infinner sig är om de medel för att bland annat förbättra insatserna när det gäller kontroller av cabotagetransporter och flygande inspektioner av nyttofordon räcker? Måste inte ett helhetsgrepp tas på fenomenet att utländska åkerier kör med slitna däck, åsidosätter vilotider, har bristfällig lastsäkring med mera?