Katastrofen vi aldrig glömmer! Natten till den 28 september 1994 kämpade den estniskflaggade bil- och passagerarfärjan Estonia i stormvindar på sin resa från Tallinn till Stockholm. Trots hårt väder med uppskattade våghöjder på 4–5,4 meter höll Estonia hög hastighet rakt mot vinden.
Estonias maximala marschfart var 19 knop, och för att hålla tidtabellen krävdes en genomsnittshastighet på 17,8 knop, vilket var 1,4 knop snabbare än konkurrenternas fartyg.
Efter olyckan rapporterade tidningen Proletären att Estonia aldrig sänkte hastigheten, trots vindstyrkor på över 15 meter per sekund. Haverikommissionens rapport beskriver hur matrosen Silver Linde strax före klockan 01.00 rapporterade en hög metallisk smäll i fartygets för, men efter att ha undersökt området upptäckte han inget onormalt. Kort därefter inträffade katastrofen. Tio minuter efter att bogvisiret, som används vid ombordkörning av bilar, lossnade, började vatten strömma in på bildäck och vidare ner i fartyget. Estonia fick slagsida och sände ut Mayday-signalen klockan 01.22.
Maskinerna stannade, och fartyget drev med 40 graders slagsida, med sidan mot vinden. Inget organiserat räddningsarbete genomfördes, och fartyget tros ha sjunkit helt klockan 01.44, mindre än en timme efter olyckans början. De överlevande som lyckades lämna Estonia tvingades simma till livflottar i mörker och storm. Det tog en halvtimme innan det första fartyget nådde olycksplatsen, men på grund av det svåra vädret kunde få räddas.
Politisk skandal
Den första räddningshelikoptern anlände klockan 03.05. Totalt deltog 26 helikoptrar från Finland, Sverige, Danmark och Estland i räddningsinsatsen, och 104 nödställda vinschades upp. De sista överlevande togs upp vid niotiden på morgonen. Sammanlagt räddades 138 personer. Estoniakatastrofen utvecklades snabbt till en politisk skandal, där både fartyget och de flesta av de omkomna fortfarande vilar på Östersjöns botten. Ansvaret för katastrofen har effektivt förblivit ouppklarat och mörklagt, trots otaliga utredningar, böcker, pressartiklar, dokumentärer och tv-program. Än idag, 30 år senare, har inget straffrättsligt ansvar utkrävts och orsakerna till olyckan förblir oklara.